Jag saknar henne.

Jag tror att jag börjar komma åt vad som känns fel. Och jag tror att jag bara sörjer hur mitt liv är. Att jag e bipolär, att jag behöver vara på avdelningen emellanåt, att jag inte orkar med lika mycket som andra, att jag inte kan ha flera flera saker på g samtidigt, att jag behöver hjälp hemma. Jag är så fruktansvärt och brutalt missnöjd och besviken på mig själv och allt jag inte kan göra. Att jag inte klarade av att bo kvar i uppsala, att jag inte fixade plugget, att jag mist mitt jobb och att jag inte pluggar, att jag inte har någon som helst ekonomi och fyhelvete vad dålig jag känner mig. Det är inte såhär jag föreställer mig mitt liv och det är inte den här personen jag är. Och jag saknar mig. Jag saknar mig så enormt jävla skitmycket.

Jag e den där som driver i fronten av projekt, den som skriker högst och dansar fram på demonstrationer, den som skrattar mest, flirtar bäst och dansar på högtalaren på nationer i Uppsala, den som går all in på maskeradfesten, och den som omfamnar och bejakar livet och allt det har att ge, i alla dess stunder, former och skepnader.
Jag e hon som sätter mig själv på ett café med en kopp te och läser en bok, hon som åker spontant till uppsala enbart för att sitta i domkyrkan i timmar och gråta och tänka, hon som mediterar sittandes på golvet i mitten av en cirkel med tända ljus, hon som programmerar stenar, skriker mot vinden bland klippor i Skottland, och finner lugn i det lugna utan att bli rastlös av det.
Och jag saknar henne. Fy i hela helvetet vad jag saknar henne.
Just nu går jag bara runt i en grå mosig dimma. Och sikten ut och frammåt är liksom väldigt begränsad. Jag vill bara ha energin, livslusten och motivationen som välmående tova har. Åh så jag saknar henne.

Det är väl typ kanske detta som malt i mig de senaste dagarna tror jag. Utan att jag riktigt kommit åt det. En diffus känsla av missnöjdhet. 

Wild child

Hade permis igår och såg på Mello med bästa Daniel som numera även är min pojkvän igen, efter två år. IALLAFALL, så är jag ju fortfarande störtkär i Ace Wilder och så även i hennes låt i detta årets mello.

Looking in the mirror, dont like what i see. What happened to my dreams and what happened to me?

Och så sitter jag här i sjukhussängen och skriver just nu. Missnöjd med mig själv. Vart fan tog glöden vägen? Låten Wild child får mig att vilja leta reda på den igen. Min kärlek till Ace Wilder e 104% berättigad. Egentligen e jag ju ett wild child. Snart i vårtider vaknar jag igen ska ni se.

RSS 2.0