-

Godmorgon! 
 
Jag har sovit skitdåligt hemma i min lägenhet utan Daniel men med min nalle. 
Men jag vill lära mig att bli lite mer självständig innan jag eventuellt flyttar in till daniel, så jag kommer nog att sova hemma lite oftare nu. Och jag börjar bli så läskigt jävla kär. Det var ett tag sedan jag kände sån här rädsla för det. Det är häftigt och läskigt men jag är livrädd. 
 
 
 

Och så försöker vi igen.

Försökte dö för några veckor sedan. På riktigt den här gången.
 
Men mina vänner brydde sig mer än vad jag trodde så hela historian slutade på sjukhuset ändå, som tidigare gånger, och jag tillbringade en vecka och försökte klura ut ifall jag var mest besviken eller mest tacksam under tiden jag var på avd 27. Nu har jag kommit fram till att jag nog är mest tacksam ändå. Men främst är jag nog förvånad. Förvånad över hur svårt jag har för att slita mig från det här livet. Det måste ju betyda någonting. 
 
Just nu sitter jag hemma hos daniel, har väl i stort sett flyttat in lite grann, är mer här än hemma liksom. 
Jag och Embla har gjort slut, men är vänner och lika gulliga mot varandra som innan, pussas och kallar varandra för söta smeknamn. Vi klarade bara inte av normativa förväntningar på hur ett par ska vara, tänka och bete sig.
 
Jag vet att jag sagt detta innan, men nu ska jag ta tag i bloggen igen. Skriva om såväl vettiga saker som svammel och ostrukturerade tankar. Kanske blir de mer strukturerade när jag får ned dem i text. Mycket kommer att handla om bipolaritet och borderline, om kärlek och resan mot samboliv, förhoppningar om att kunna börja plugga trots sjukdom, och min dbt-behandling och vad den innebär.  
 
Ta hand om er därute i det luriga aprilvädret. 

RSS 2.0